En briljant särling med hög konstnärlig integritet, för vilken musiken var mindre lek än nödvändighet. Så kan man beskriva tonsättaren Anders Eliasson, som avled 2013 och i år skulle fyllt 70.
Ett jubileum som Norrbotten NEO uppmärksammar genom ett skivsläpp och en porträttkonsert där fem av Eliassons stycken från 1981 till 2010 framförs i nästintill kronologisk ordning.
Musik som på samma gång är lättillgänglig och krävande. Lättillgänglig genom sin känslomässiga kraft, krävande såväl genom styckenas längd som genom dess oändliga rikedom på stämningar och nyanser, där instrument i klassisk kammarsättning oupphörligen bollar repliker i ett musikaliskt samtal med stor dynamik.
Det vrids och vänds och varieras, belyses från alla håll och kanter. Intrikat som sjutton men aldrig torrt eller alltför intellektuellt uträknat. Utgångspunkten är alltid det romantiska, melodiska och lyriska, som omstöpts och laddats med febrigt orosfylld modernitet, i de tidiga verken på ett mörkare och stökigare vis, senare ljusare och mer avklarnat.
Ibland är intensiteten brännande, som i inledande ”Notturno” från 1981 där basklarinett, piano och cello rumlar runt på ett sätt som för mina tankar till frijazz. Det är som befann vi oss i en borgerlig salong i sönderfall, med spruckna tapeter och läckande tak, där instrumenten för hetsiga monologer men ändå möts hela tiden.
Men liksom i Eliassons övriga musik finns här stunder av stor stillhet, vilopunkter i ett framvälvande kaos. ”Fogliame” från 1990 tillhör kvällens höjdpunkter och är ett centralt verk i Eliassons produktion. Titeln betyder ”lövverk”, en passande metafor för en tonvärld där varje klang är som ett darrande solreflekterande löv men ändå hela tiden är en del av en lugn, grönskande helhet.
”Trio” från 2010 är en överraskande jazzig historia med vibrafon, violin och piano i lika sällsamma som välkoreograferade krumbukter, och kvällen avslutas med ”Fantasia per sei strumenti”, skriven direkt för NEO. Inledningsvis sprudlande som en snabbspolad film, en omtumlande färd genom grönska och fågelsång, landar stycket sedan i en inåtvänd melankoli som för mina tankar till en annan av den svenska musikens kompromisslösa särlingar, Allan Pettersson.
Ljuvligt.
Att Eliassons musik inte bara berör publiken utan också musikerna är uppenbart; det är sällan man ser dessa erfarna virtuoser spela med sådan inlevelse. Och att NEO snirklar sig igenom den slingrande tonskogen utan dirigenthjälp på scen är ännu ett kvitto på ensemblens excellens. Som om den inte redan var allom bekant.
Anders Eliasson var i högsta grad verksam när han hastigt avled för snart fyra år sedan, lämnandes efter sig ett livsverk som ännu återstår att utforska och förundras över. Som pianisten Mårten Landström konstaterar hör Eliasson sannolikt till de tonsättare som kommer att spelas och älskas även om 200 år.
Efter denna magiska kväll finner jag ingen anledning att ifrågasätta det påståendet.
Anders Lundkvist – Norrbottens Kuriren