Kuriren – Recension: NEO – New Sweden

Recension: Föredömlig afton med nutida musik

New Sweden, Norrbotten NEO:s kartläggning av det nyaste nya av ny svensk musik, är i år inget annat än en samtidsmusikalisk festmåltid, med en myriad av smaker att upptäcka och uppleva.

Framförallt är kvällen ett tydligt bevis på att ”nutida musik” sannerligen inte är en estetiskt homogen företeelse. Om nu någon händelsevis skulle ha fått för sig det.

Det hela inleds uppfriskande med Lars Sandbergs ”Fältstudier” där pianisten Mårten Landström även ges rollen som dirigent, eller varför inte en (något härsklysten) moderator, det är som bevittnade vi en uppskruvad paneldiskussion där hans koleriska pianistiska utbrott gång på gång styr och avbryter blåsets och stråkarnas mer försynt tankfulla inlägg.

Lina Järnegards ”Emellanåt, stundom” är en på samma gång subtil och eruptiv exercis för piano, klarinett och cello som för mina tankar till spektraltonsättare som Gerard Grisey. Här finns ingen sval intellektualism, snarare handlar det om suveränt balanserade, klangliga lavaströmmar; att höra trion kräma järnet ur sina instrument för att i nästa ögonblick balansera på tystnadens rand är en närmast primal upplevelse.

Om Johan Svenssons ”Diamond dust” – denna fascinerande närstudie i allsköns pickanden och pockanden med pianot som en oregelbundet ljudande geigermätare – representerar konsertens ena ytterlighet står Cristian Marinas ”Four on five” för den andra. Det är sällan nutida musik ter sig så omedelbart tillgänglig som i detta läckra stycke Steve Reich-minimalistiskt sväng baserat på några till oigenkännlighet förvrängda Miles Davis-fraser. Och med fartvinden ännu susande i hörselgångarna kan vi sedan låta Leilei Tians andlöst vackra, suggestiva och sinistra ”The hymn of the pearl” öppna sig som en ondskans förföriska blomma, en köttätande växt som långsamt vecklar ut sig för att sluka oss med hull och hår.

Att utse en personlig favorit denna fullödiga afton känns både omöjligt och meningslöst; jag kan dock inte tänka mig ett bättre avslutningsnummer än Per Mårtenssons ”Nemea’s secret”. I detta mästerstycke om lejonet i Nemea, vidundret som Herakles besegrade, finns både den subtila plockigheten hos Svensson och den känslomässiga kraften hos Tian. Och ja, bara att se och höra Daniel Saur rumstrera omkring i sina slagverks lejonkula är en upplevelse i sig!

Med detta sagt bör tilläggas att jag heller inte kan tänka mig en bättre inledning på konserten än Sandbergs stycke eller en bättre mittpunkt än Marinas. Och så vidare. En på alla sätt föredömlig kväll!

Anders Lundkvist